Mail-intervju med Hanna!
Hanna är en tjej som har varit sjuk i anorexia. Hon är en tjej som Alex känt sedan tidigare då de gått på samma skola. Vi valde att kontakta henne då vi visste sedan tidigare att hon efter sjukdomen varit ganska öppen med den, hon har bla blivit intervjuad om den i tidningen. Vi kände därför att hon säkert ville hjälpa oss med detta. Vi var väldigt nyfikna på att få höra hennes historia och det fick vi! Och det är vi väldigt tacksamma för.
Vad var orsakerna till att du fick en ätstörning?
Den här frågan är så svår, men ändå så enkel. Ju mer åren har gått, så känner jag att det har blivit mer tydligt för mig själv vad som faktiskt gick så himla fel den där sommaren för 7 år sedan. Vilka faktorer som spelade en viktig del i utvecklandet i min ätstörning:
- Dålig självkänsla (Den viktigaste faktorn och Nr 1, alltid!)
- Problem i skolan
- Konflikter i familjen
- Puberteten på ingång
Den dåliga självkänslan är själva kärnan. Det var den som la grunden för hela utvecklandet.
Jag utvecklade min ätstörning sommaren 2004.
Vilka var dina sjukdomar?
Anorexi. Väldigt många med anorexi övergår/har även bulimi, men tack och lov tog jag aldrig åt mig den delen också.
Hur gammal var du när du för första gången kollade på din kropp och upptäckte ”felen” du hade?
När jag var ca 12 år vet jag att jag började upptäcka ”felen”.
Hur lång tid tog det för dig innan du vågade erkänna sjukdomen för dig själv?
Jag visste ju att någonting var fel, men förstod inte riktigt vad. Många hade väl försökt prata med mig, men jag var som att tala till en vägg. Någon av de sista dagarna i augusti så fick min mamma kontakt med mig, och jag kommer ihåg att det bara rann ur mig. Jag sa att något var fel, men förstod inte vad. Att jag var rädd. Det var det enda. Och att jag inte kunde äta. Efter det brast allt. Sjukvården sa jag var ätstörd. Att jag hade anorexi. Att jag var sjuk. Va? Va? Va? Och känslan, att veta att man själv hade sattit sig själv i den här situationen. Det var så pinsamt. Och jag mådde hemskt dåligt. Det var väl först när sjukvården kopplades in på riktigt som jag förstod att jag faktiskt var sjuk. Allting gick väldigt snabbt från den där dagen i slutet på augusti då mamma frågade mig hur det faktiskt var fatt. När hon frågade, förstod jag att något var fel, och sen gick det väl kanske 3 veckor tills jag förstod att jag var sjuk. Relativt snabbt ändå. Det finns personer som i årtal går och fattar inte eller vill inte erkänna att de är sjuk.
Hur lång tid tog det innan du berättade för dina föräldrar och hur reagera dem/ vad sa dom?
Det var som sagt mina föräldrar, eller rättare sagt min mamma som berättade för mig att det nog inte var så bra med mig. Jag kom aldrig till dem och berättade. Mamma kom till mig. Sen förstod jag.
Hur gick det till när dina kompisar fick reda på det?
De hade vetat länge också att något var fel. I säkert en hel månad visste de att nej, det är något som inte stämmer. Det är väldigt smärtsamt för mig att tänka tillbaka hur jag hanterade allt det här gentemot mina två bästa vänner, för faktum var, att jag totalt fryste ut dem, isolerade mig från dem, när jag förstod att jag var sjuk. Jag skämdes så mycket. Så otroligt mycket för att visa mig för dem. Att prata med dem. Eftersom jag inte ville träffa dom, så vet jag att min mamma pratade med dom, hur det låg till.
De mådde jättedåligt de med. Jag är så ledsen fortfarande idag, för hur det blev. De blev självklart också otroligt påverkade av sjukdomen. Det var inte bara jag. Det var dom också, eftersom de var mina bästa vänner och hörde ihop med mig. Min smärta var deras smärta och så vidare. Precis som så det är med riktigt nära vänner.
Hur länge var du sjuk?
Drygt 2 år. Det var två väldigt intensiva år med både svält och hetstätning som tärde mycket på kroppen. Men jag började träna intensivt och äta nyttigt i slutet på juni 2004, sen i slutet på augusti, början på september, hade jag blivit sjuk. Kan ni förstå hur snabbt det gick? På bara två månader och på de två månaderna hade jag hunnit gå ner 13 kg.
Vad fick du för hjälp?
Jag fick hjälp först via BUP ( Barn&Ungdoms psyk). Jag fick med min mamma och pappa vård på en familjeenhet i ett par månader, där det fanns psykolog, kurator, andra terapeuter och lärare, så jag kunde gå lite i skolan också. Det var en mix av samtal och mat-träning och skola. Efter dessa två månader så började jag på Kristallen, ätstörningsenheten. Det tyckte jag var för ung först för att få behandling där innan, men sedan fick jag övergå dit, då min terapeut som då jobbade på BUP gick över på heltid till Kristallen, och då följde jag med henne. Där gick jag på samtal en - två gånger per vecka. Behandlingen bestod väl av den vanliga KBT-terapin. Att jag fick börja i skolan igen efter ett tag, var också till en stor hjälp. Alla runtomkring mig, alla personer som fanns där för mig. Alla var helt fantastiska. Än idag kan jag inte tacka de som befann sig kring mig under min sjukdomsperiod. Jag hade verkligen tur.
Hur kritiskt var ditt läge och vad vägde du som minst?
Jag vägde som minst 39 kg och då hade jag gått ner nästan 25 kg på drygt ett halvår. Det hade varit snack om sjukhus och inläggning ett tag där på slutet när jag fortsatte att gå ner hela tiden, och när vågen visade på 39 kg, då var det inte roligt. Det blev en hotfull sistuation då, jag skulle få sluta skolan, och få sondmatning… MEN här bestämde jag mig då för att NEJ, det här får INTE hända. Det här är mitt liv och jag bestämmer. Jag vill leva, jag vill inte dö. För jag visste, att om jag läggs in på en slutenvårdsavdelning med sondmatning, då dör jag. Då kommer jag att ge upp. Då har det gått gör långt för att kunna komma tillbaka.
Vad åt du under tiden?
Under tiden då jag tränade och svälte mig så åt jag typ ingenting. Jag gick från normal mat, men sund och nyttig, i början på juli, och successivt när jag såg att jag gick ner i vikt av maten och träning började jag dra ner på måltiderna, äta mindre, ta bort fett…. Tiden gick. Åt ännu mindre. Tiden gick till augusti, började hoppa över måltider. Ett helt äpple till frukost blev till ett halvt äpple till frukost. En liten kött bit, en halv potatis till middag. Rörde runt allt på tallriken. Gömde mat. När det sedan uppdagades att jag var sjuk och att jag förstod det själv och jag började få behandling så började jag ju äta igen, jag blev ju tvungen, och jag åt väl rätt hyffsat lunch och middag, men de andra måltiderna gick det sämre med. Min kropp befann sig ju också i en oerhörd förbränningstillstånd. Så alla kalorier jag åt- de förbrände min kropp snabbt. Jag behöver mycket mycket mer mat än vad jag faktiskt åt och vad en normal person behöver äta eftersom jag var undernärd. Jag drack näringsdrycker varje dag, med mycket kalorier som jag än idag kommer ihåg smaken på. Men det var så att jag åt, men jag åt för lite.
Hur känner du idag när du tittar tillbaka på sjukdomstiden?
Det har gått 7 år sedan jag blev sjuk. Och jag måste erkänna att jag fortfarande har problem med att acceptera och inse det som hände ibland. Jag påminns dagligen om att jag var sjuk, då biverkningarna från sjukdomen finns och lever i mig, än idag. Kroppen tog stryk av den där tiden och idag har jag en ständigt krånglande mage som påverkar hela min kropp och vardag.
Ibland blir jag enormt bitter över hur det blev som det blev. Ibland blir jag fruktansvärt arg över att det hände. Ibland har jag lust att skylla på alla andra för att hur det blev som det blev.
Men ibland…. Så är jag tacksam och glad på ett sätt, över att det hände, och att det aldrig någonsin kommer hända mig igen. För jag kämpade, besegrade och vann över den där sjukdomen som aldrig kommer att ta mig i sin besittning igen. Aldrig. Och jag har lärt mig så mycket om mig själv, kroppen och livet, ja, mer än vad många gör under hela sin livstid. Jag har gjort en inre resa som är fantastisk. Jag jobbar idag dagligen med att stärka mig mentalt, med positiv psykologi.
Anorexin tog så mycket från mig, men den gav mig så mycket mer också, än vad jag kunnat ana, i efterhand, och fortfarande när jag berättar det här, nu i denna stund, så finns en tacksamhet i allihopa . Inte bara jag lärde mig något, utan också hela min familj, mina vänner och andra i bekantskapskretsen som befann sig nära mig under sjukdomsperioder.
Önskar du att du hade fått hjälp tidigare och kanske mer föreläsningar som yngre?
Jag önskar definitvt att jag fått hjälp tidigare. Jag önskar att någon ruskade tag i mig tidigare och seriöst och allvarligt tog ett snack med mig. Jag vet att många såg att det var något som var fel med mig tidigt. En del försökte prata med mig, andra vågade inte. Men hallå, jag var bara 14 år!!! Jag vet, det är jättesvårt att bemöta någon med en ätstörning, för den personen är totalt i sin egen värld och kan bli totalt egoistisk och elak och frånstötande, men inom den där personen finns ett litet litet liv, som bara måste ha hjälp, vill ha hjälp och skriker efter hjälp. Men jag fattade ju ingenting när jag var på väg in i sjukdomen. Jag önskar att någon tog ett snack med mig och satte sig ner och verkligen sa ”Titta på dig själv, Hanna, ser du inte på din kropp, vad som händer?” Det lätt för mig att säga så här nu, det är svårt, men man måste rycka in tidigt, och signalera för personen i fråga, knäppa med fingrarna framför ögonen och försöka få kontakt.
Jag hade nog önskat en del föreläsningar också, men faktum är att jag visste ju vad anorexi var, innan jag blev sjuk, och jag vet att jag tänkte att jag skulle väl aldrig i hela friden kunna bli sjuk i anorexi, det är ju helt sjukt liksom, det blir ju bara dårar…… men jag blev sjuk och det är lite ironiskt att tänka på. Det är ju så, man tänker att någonting inte ska hända en, absolut inte, men för eller senare så händer det, faktiskt.
Men jag besegrade anorexin och det är som att bestiga världens svåraste och högsta berg!
