eatingdiisorders

Elisabeth är en svenska/engelska lärare här på borgarskolan som vi valde att ta kontakt med så fort vi fått höra att hon är en förälder åt ett barn som förr led av ätstörningar. Vi träffade Elisabeth och hon berättade om sina händelser och påverkan från sjukdomen. Emelie som är Elisabeths dotter fick sjukdomen när hon skulle börja 9an och mådde relativt bra 1.5-2 år senare. Emelie är 177 cm lång och vägde som minst 47 kg, idag pendlar hon mellan 50-52 kg och är fortfarande väldigt smal på grund av de följdsjukdomar hon fått av sjukdomen. Emelie tappade 30 kg de första 4 månaderna av sin sjukdomstid. Idag är hon 24 år och mår bra trots omständigheterna.

Hur gick det till när du fick reda på sjukdomen och hur reagerade du?
Det hela började sommarlovet till 9:an då Emelie bestämde sig för att börja äta nyttigare och i samma veva minska ner på sötsakerna såsom godis och kakor. Till en början åt Emelie lika stora portioner som förut men allt eftersom minskades dem ner och man började sakta märka en viktminskning. Första gången jag riktigt kunde konstatera att Emelie drabbats av ätstörningar var en dag på jullovet då hon rusade in på sitt rum och storgrät. Emelie förstod även hon i samma stund hur illa läget egentligen var och berättade allt för mig. Jag blev ledsen och mådde mycket dåligt över händelsen. Jag bestämde mig för att ringa skolsköterskan och BUP, det tog ungefär 2-3 veckor innan vi kunde komma dit första gången och fortsatte så ett tag genom att jag, Emelie och Emelies pappa gick dit tillsammans. Jag tycker BUP var bra på ett sätt eftersom hon fick väga sig och berätta hur hon kände men i överlag tyckte jag inte att det var så bra, personalen hon fick träffa där kändes inte så lärda, det var som att det var Emelie som lärde dem om anorexia, när det egentligen var hon som kom dit för att få hjälp och någon med vetskap om anorexia att diskutera hennes situation med. Under året Emelie gick på BUP följde hennes två år äldre storebror frivilligt med ibland vilket idag har lett till en bättre relation mellan dem.

Hur var din och din dotters relation under sjukdomstiden?
Sedan första dagen jag fick hennes sjukdom konstaterad tog jag kampen mot henne när det gällde maten vilket ledde till att relationen under sjukdomstiden inte var lika bra som den varit innan och så bra som den är idag. Emelie har alltid vart en snäll, öppen och kramgo tjej men under sjukdomen tog hon avstånd. Jag och min man åkte till en klinik i Mora där dem hade föräldrar samtal vilket innebar att vi fick träffa föräldrar som även dem hade barn med samma sjukdom. Under hennes sjukdom bar hon mycket svarta kläder och hade ordning på allt. Jag försökte hela tiden berätta för Emelie att hon inte skulle ha så höga krav på sig själv och att vi inte krävde MVG av henne i skolan. Men som sagt så var det många faktorer som påverkade henne t.ex. media och kroppsideal.
Första gången vi verkligen märkte förändring var sommar då Emelie var 16 år, då frågade hon oss om hon fick följa med till Tyskland som min man och jag hade planerat att resa till. Vi blev jätteglada att hon ville följa med och tvekade inte en sekund på att säga ja.

Fick du tillåtelse att hjälpa henne och ge henne den hjälp hon behövde?
I samma veva som Emelie sprang in i sitt rum och grät så förstod hon själv att hon behövde hjälp. Det började sakta genom att öka maten på tallriken och i sin mån byta ut lättfil mot vanlig fil. Jag hade kontakt med hennes lärare varje fredag som i sin tur hade kontakt med mattanterna på skolan som höll koll på Emelie utan hennes vetskap på hur mycket hon åt i skolan. Vi åkte tillsammans och storhandlade varje vecka och Emelie fick själv bestämma vilken mat som skulle serveras.  

Hur lång tid varade sjukdomen?
Hon fick sjukdomen när hon skulle börja nian men har än idag följder av den såsom magproblem. Hon har brist på vitamin B12 och får äta medicin mot det dagligen. Trots att Emelies värsta period varade under 1,5-2 år så har det ändå påverkat stort sett hela hennes liv. Hon fick återfall under en sommar som resulterade i bulimi strax innan hon flyttade till London. Hon ringde hem till oss efter första veckan och berättade hur det låg till, då åkte hennes storebror ner till henne och senare på ett lov åkte även jag och min man ner. Idag har hon inga problem med maten.

Hur mådde du under tiden?
Jag mådde inte speciellt bra men var tvungen att stå på mig inför Emelie eftersom jag inte kunde visa henne hur jobbigt jag tyckte att det var. Men jag var såklart ledsen och undrade om jag hade gjort något fel som kunde ha påverkat detta.

Kunde du berätta för bekanta hur det låg till?
Ja jag kunde prata med släkt och vänner om det. De arbetskompisar som satt i samma rum som mig visste hur det låg till samt att jag har en kompis sedan tidigare som även hon lidit av ätstörningar. Men Emelie ville inte att alla skulle veta så vi pratade ganska tyst om det men sen så började man se sjukdomen då hon tappade så mycket vikt.

Tycker du att skolan/idrotten/vänner borde göra någonting för att förhindra att detta händer?
Vi lärare blir misstänksamma såklart om man märker en stor skillnad på vikten hos en människa och då vänder vi oss mot skolhälsovården. Men jag har hittills inte haft någon misstanke mot någon i mina klasser. Men mitt tips är att vara uppmärksam oavsett om det är i skolan eller en i kompisgänget.
När Emelie gick i skolan hade hon en jättebra idrottslärare som uppmärksammade henne och kom en dag hem med en blombukett.  

Smusslade hon undan mat? Hur gjorde hon det? Vad var din reaktion?
Ja innan vi fick klart för oss att hon hade anorexi gick hon ofta ner i tv-rummet och ”åt”, hon brukade då gömma maten i sina fickor så att vi inte skulle se det. Detta har kommit fram nu efter att Emelie har blivit frisk, men vi gick faktiskt ner och kollade om hon hade gömt maten efter att hon hade suttit där men eftersom vi inte såg något så misstänkte vi det aldrig som speciellt allvarligt. När Emelie sedan hade kommit hem från London och vi visste att hon hade haft bulimi så lyssnade vi ofta efter läten på toaletten.  

OM man ska vara trött på sjukdomen så är det på sjukdomen och inte personen som har den.